Ett inlägg utan de tre P:na

Oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera på senaste tiden! Fy skäms, Amanda! Ja, men det verkar ju som att ingen läser mina inlägg nu för tiden! 

Vad har hänt med mina trogna läsare? Vart har ni tagit vägen? 

Idag har jag inte tänkt göra ett PPP inlägg - nej alla de intressanta P:na uteblir idag. PPP står självklart för: Poetiskt, Politiskt, Pessimistiskt och ett sådant inlägg tänker jag inte göra idag. Jag har varit nog poetisk i krönikan som kommer på torsdag. 

Det här inlägget kommer inte heller att innehålla någon rolig anekdot eller någon hyllning till en bok, författare, skådespelare, you-name-it. 

Nej, inte heller kommer det att vara långt. 

Det här låter ju oerhört tråkigt och inte alls särskilt spännande och ni får gärna sluta läsa på en gång! 

Men stanna gärna. 

Jag är så lycklig! Nu tänker ni: är hon inte alltid lycklig? 

Nej, det är jag inte. 

Men idag är det vädret som gör mig lycklig! Fantastiskt lycklig! Jag har varit i Skellefteå över dagen och det var alldeles, ja alldeles alldeles.. underbart! 

Jag hade bara på mig en klänning och en relativt tunn kofta och ändå frös jag inte! 

Det är alldeles fantastiskt och nu ska jag inte hindra Er (ja, jag är artig med den personen som fortfarande läser min blogg. Om det ens är någon som gör det) från att njuta av samma glädje som jag har fått njuta av hela dagen. 

Ha det bra!

Amanda 

Om mitt liv vore en musikal.

Glad påsk måste man väl ändå säga, i efterskott. Påsken kom, såg och gick och jag är kvar. Och njuter. För det är faktiskt några dagar kvar på påsklovet. 

Vad har jag då gjort på påsken? Jag har gjort mycket, läst ut en helt fantastisk bok som jag kommer att ägna ett helt inlägg åt någon dag framöver (jag har är helt såld på boken, helt förtrollad av den!). Jag har varit med mina vänner: Lisa, Emelie och Ellinor på stan en dag. Vi hade fantastiskt kul! Vi åt lunch på Subway, gick i skoaffärer och prövade löjligt högklackade skor, vi åt mjukglass på torget och gick i klädaffärer och imiterade Stockholms-fjårtisar. Vi fick därefter mer respekt för Stockholmsdialekten för usch vad torr i halsen man blev av att prata sådär. 

Stackars Stockholmare! 

Vi hade helt enkelt en arketypisk "tjejdag på stan". Det måste man få ha någon gång då och då. 

Jag ska inte skriva mycket mer, istället ska jag dela med mig av ett alldeles fantastiskt videoklipp från Youtube - det här är precis vad min "om mitt liv plötsligt förvandlade sig till en musikal"-dröm går ut på, helt fantastiskt: 

Bra musik gör under!

Det är fantastiskt hur bra musik kan leva kvar generation efter generation. 

Jag tänker såklart på ABBA. 

Alla, oavsett om man är 80 eller åtta har någon gång hört en låt med ABBA. Det svär jag på. Deras musik fortsätter att leva, och just som man tror att alla har glömt den kommer den igen. Man hör återigen små flickor nynna på "Dancing Queen" med helt fel uttal. Man får återigen se medelålders män förneka att de är förtjusta i låtarna och att de i själva verket älskade att se "Mamma Mia!" på bio förra sommaren. 

Jag är förundrad. Över vilken kraft bra musik har. Jag är inget undantag när det gäller Abbas påverkan på oss. I alla olika former. Med en rad olika sångare och sångerskor. 

Redan när jag var fem år kommer jag ihåg hur jag tog med mig A-teens skiva "The Abba Generation" till dagis, och hur alla började dansa och sjunga med i låtarna. 

Jag tog en paus efter min dagistid. Abba glömdes bort och ersattes med Sahara Hotnights, Avril Lavigne och Shakira. 

De gjorde comeback i somras. De kom återigen in i mitt huvud och i mitt hjärta, deras musik gjorde i alla fall det.

Ända sedan den 11 juli, då Mamma Mia! hade premiär, har låtarna aldrig riktigt lämnat mitt huvud. Kanske beror det på att jag har sett filmen 11 gånger sedan den elfte juli, kanske beror helt enkelt på att de har den effekten på folks hjärnor. 

För det är inte bara jag som har fått låtarna på hjärnan. Igår stod jag, tillsammans med Elina, Lisa, Emelie och Ellinor på bänkarna i klassrummet (vi hade inte lektion) och sjöng för våra fulla lungors kraft "The Winner Takes it all" , "Take A chance on me" , "Does Your mother know", och  "Gimme Gimme Gimme..." . 

På gymplalektionen spelas "Knowing Me, Knowing You" i någon hemsk remixad snabbversion och  i korridoren nynnas det på "Mamma Mia". 

Det spelar ingen roll vilken ålder man är i, oavsett om man är sjutton år med alldeles för höga förväntningar inför livet eller om eller om man är sjuttio år med åderbrock.

För innerst inne är vi alla Dancing Queens. 

Jag är Jane Eyre! om det ändå vore så väl.

Ja, söndagen kom, såg och...försvinner snart. 

Nej, nu ska jag inte vara sådär - vara en sådan pessimist. Klockan är ju bara sju på kvällen och egentligen, om man räknar med att det fortfarande är sommartid är den ju bara sex! Det är flera timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig. 

Snart ska jag sätta mig och plugga. Biologi, matte, jag ska läsa samma stycke ur Jane Eyre för att förbereda mig för träningen inför Bokgigset (fråga mig inte varför det kallas för "Bokgigs" - vi ska hur som helst spela upp en scen ur en utvald kärleksroman). 

Jag är Jane Eyre. Ja, i vårt Bokgig alltså. 

Henning är Mr. Rochester. 

Francisco är hund. 

Jag har inte haft någon som helst skrivinspiration under veckan som gått, jag har varit på bra humör: haft ett jättebra utvecklingssamtal, fått MVG på ett matteprov och klarat mig förbi mardrömmen som stavas "redskaps-hopp". 

Men jag har inte haft någon inspiration att skriva. Inte blogginlägg, i alla fall. Jag har skrivit brev och mejl till min vän i Argentina, men ett inlägg har det inte blivit. Jag känner fortfarande ingen riktig lust, för att vara ärlig. I alla fall inte lust till att göra ett roligt inlägg, ett komiskt sådant. 

Jag känner mig mer saklig. Som att jag ska skriva en jobbansökan, eller något liknande. Vad har jag gjort i helgen? 

Igår var jag på biblioteket och lämnade tillbaka några böcker - jag har högar med böcker hemma och får därför inte låna några nya tills jag läst ut åtminstone....tre av dem. 

Jag fikade också.

Bara så ni vet, inte för att jag själv vet vilken nytta ni har av att veta vad jag gjorde igår. Att jag var på biblioteket och fikade. 

Intressant, verkligen.

Om jag skulle vara känd skulle alla bry sig. Alla skulle bli lyckliga av att få veta att Lindsay Lohan var på biblioteket(läser hon? det var något nytt!) och att Sarah Jessica Parker fikade(Herregud, hon äter något annat än morotsskal! Det är fantastiskt!). 

Nu är jag varken Lindsay Lohan eller Sarah Jessica Parker.

Nej, jag är inte ens Jane Eyre. 

Idag bakade en kaka i mitt "Hollywood-fruar"-förkläde, som min mamma kallar det. Jag ser ut som en Amerikansk 5o-tals "Desperate Housewife" i det. 

Det är polkagrisrandigt och rynkat. 

Kakan var förbjudet god, nästan så att man skulle kunna äta upp hela utan att tänka. Inte för att någon skulle bry sig. 

Tänk om Sarah Jessica Parker hade gjort det, hela världen skulle ha exploderat! Skolor skulle stängas och överbetalda chefer skulle svälja sina bonusar i fel strupe!

Nu var det tyvärr inte så väl. 

Inte ens jag åt hela kakan.

Veckans...

Bok: Edith Södergrans Samlade Dikter - Väldigt vacker poesi! Någon gång framöver kanske jag ger er något smakprov.

Film: Bonneville och Plenty - Bonneville handlar om tre tanter som verkligen inte beter sig som att de är mogna nog att prata pension! Plenty är en skruvad film som följer en kvinna från Andra Världskriget framåt, den är så konstig att jag gillar den! Det är bra skådisar också! 

Musik: Ja, jag vet inte. Jag har mest lyssnat på låtar som jag har på min iPod. 

Händelse: Det har säkert hänt saker, men det enda jag kommer på nu är mitt Utvecklingssamtal. Det säger ganska mycket om mitt liv. Om det lyckades hamna under "veckans händelse". 

-Amanda