Dumsurfar etc.

Idag har jag lämnat in min engelska-uppsats - den var rolig att skriva, mycket nytt och spännande. Trots detta känns det som en otrolig lättnad att ha lämnat in den - igår kväll satt jag från 19-22 för att fixa till det sista finliret. Ja, jag är en perfektionist och jag tänker inte ens försöka förneka det. 

So:n tänker jag lämna in på fredag - måste även slipa på de sista detaljerna på denna. Biologin är något som jag hade tänkt börja plugga ikväll, måste även läsa klart ett manus till Barnens Bokklubb, får se vad jag gör. Bokmanuset är, tro det eller ej, roligare. 

Hittills på denna kväll har jag bara gjort en "dumsurf" , som vi kallar det i vår familj: en dumsurf är alltså en surfning på nätet som inte innehåller ett skvatt jobb eller plugg - en dumsurf är ruskigt nyttig ibland. 

Ikväll har jag gjort mig förtjänt av en sådan- för ibland måste man få slappna av, det kan man göra genom att läsa en god bok men även genom att sitta och titta på videoklipp på Youtube, läsa intervjuer med Meryl, skriva blogginlägg etc, etc...

Finns det något att klaga på? Ja, det finns det säkert: det finns säkert något här i världen att bli upprörd över, men jag kommer inte på något just nu och kanske är det lika bra. 

Det finns saker att vara glad över i alla fall:

Imorgon är det torsdag och vi har cirka 3 timmar hål (nog för att jag älskar skolan, men det är så skönt att ha hål på en torsdag) , sedan är det bara Matte och Media kvar. 

Median kommer bli så rolig - vi ska börja göra musikvideor och jag, Emelie, Ellinor och Lisa har kommit på en jättebra idé, men jag säger inte vad det är! Det får ni förhoppningsvis se sedan.  

Jag såg nyss Eric på teve, så farligt var det väl inte? 

Jag var tydligen väldigt kreativ just i denna stund, 19.34 , helt plötsligt dök bara ett några rader upp i mitt huvud, ungefär såhär:

Take a day - I take them all

Take an hour- and you'll never know

Take a year - and don't look back 

Take a lifetime - and you know how it feels 

Väldigt underlig dikt, skulle man kunna kalla den. Det får avsluta inlägget för den här gången, jag bifogar dessutom en låt, Hallelujah, här i Jeff Buckleys version (en underbar låt!): 

Jeff Buckley - Hallelujah

I like mondays - I don't wanna shoot the whole day down

Måndagen har varit bra... väldigt bra faktiskt - med tanke på att jag vaknade med halsont och ögon som knappt gick att öppna. 

Igår kväll var jag så otroligt superstressad - jag var verkligen en prestationsprinsessa i sin tron. Allt från religions-tentan till engelskauppsatsen till biologiboken. Dessutom var jag oändligt trött eftersom jag hade sovit över hos min kära kompis Jenny (som fyllde 15!) tillsammans med Klara, Klara och Amanda. Vi var uppe till fyra - på morgonen. 

Jag känner mig nöjd med den här dagen - efter middagen ska jag ta itu med engelskan och, eventuellt om jag hinner, religionen - annars får jag lämna in den på fredag istället. 

En annan trevlig sak (som jag säger även fast vissa retar mig för det): Meryl vann en SAG-award igår för Tvivel och höll ett jätteroligt tal! 

Nu ska jag gå ut med min fina hund och sedan så småningom äta middag - och sedan vill jag läsa! Jag bläddrade igenom Anne På Grönkulla (del 1) innan jag somnade och fick verkligen en längtan efter att få läsa om den! 

-Amanda

Oscar, hemkunskap och Dancing Queen

Jag måste börja dagens inlägg med ett glädjerop: Meryl Streep fick sin 15:onde Oscar-nominering i går (yay)! 

Det är roligt och hon förtjänar det verkligen. Flera andra såsom Kate Winslet, Amy Adams och Viola Davis fick också varsin nominering  - vilket de var värda, enligt mig. 

Över till något annat: jag är alltid väldigt kritisk mot mig själv, har jag upptäckt. Och det med rätta: vissa dagar när jag läser vad jag skrivit i min blogg ser jag verkligen hur dåliga endel inlägg är. Antingen upprepar jag samma ord om och om igen - eller också, något som är ännu värre, upprepar jag hela meningar. 

Lisa påpekade här om dagen att jag "hade fått dille på att skriv ack" , något som jag inte heller kan förneka. Jag gillar ordet ack - det har en sådan härlig klang i sig, kolla bara vad de skriver på Wiktionary (Som Wikipedia fast ordbok istället för uppslagsbok) om ordet: 

Ack - ett utropsord som ofta uttrycker en sotrts vemod, sorg eller saknad

Tänk att ett litet, enstavigt, ord kan få en sådan stor innebörd - att det kan säga så mycket. 

Ack, vilket fantastiskt ord! 

Fredagen har varit som "en dans på rosor" , för att ännu en gång citera min kära vän Lisa. Hemkunskap-redovisningen gick otroligt bra, jag har bara två frågor kvar på SO-tentan och ABBA-låtar gick på högsta volym i kafeterian hela dagen - något som fick mig och mina kompisar att vilja springa runt i korridorerna, som riktiga Dynamos, till låtraderna:

You are the dancing queen, young and sweet, only seventeen

Dancing queen, feel the beat from  the tambourine, oh yeah....

You can dance, you can juvem having the time of your life

See that girl, watch that scene, dig in the dancing queen....

Det enda som inte passar in under förklaringen "en dans på rosor" i dag var att Ruth och Lauren (lärarstudenterna från Australien som jag nämnt i ett tidigare inlägg) reste hem. 

Men det var roligt så länge det varade! 

Imorgon och på söndag ska jag plugga, plugga, plugga men nu förtjänar jag faktiskt en ledig kväll - för mina skolprestationer den här veckan är jag riktigt nöjd över, och även en" studyhorse"  som jag behöver lite rast och ro ibland. 

Nu ska jag bara läsa, se på film och njuta. 

 Ha en trevlig helg!

- Amanda

Sista inlägget innan den stora Redovisningen

Jag har återigen inte skrivit på några dagar. Jag måste återigen använda min vanliga ursäkt "det är så mycket nu" , och visst är det sant: det har varit mycket nu, och jag har varit stressad den här veckan - men det betyder inte att mitt skrivbehov har minskat. Därför hade det varit bra om jag ägnat en stund åt att skriva ett inlägg. 

Dagen började dåligt. Jag vaknade imorse med en svag känsla i kroppen - jag kände mig så oerhört trött och svag, som om jag bara skulle kunna somna om på stört och aldrig mer vakna igen... på en vecka. Som en björn som vaknat ur sitt ide, ungefär. Jag har ingen aning om vad det berodde på, visst hade jag kanske varit uppe lite väl sent igår kväll, men jag var verkligen tvungen att få se reprisen av USA:s President(det gläder mig att få säga det!) Barack Obamas installationstal. 

Tyvärr kunde jag inte se det live eftersom att jag var på teater vid den tiden. Talet var by-the-way helt underbart! Jag är imponerad - Obama är verkligen en mästare i retorik. 

Det här kanske dock var en av anledningarna till att jag kom i säng lite för sent och därav var väldigt trött imorse. Gud vad jag babblar...kom till poängen någon gång, Amanda! 

Frågan är om jag har någon poäng, jag betvivlar dessvärre detta. 

Visst, jag snabbspolar fram lite:

1. Jag kände mig ovanligt trött imorse

2. Jag stressade till skolan för att jag gick iväg fem minuter senare än vanligt - det var inte förrän jag anlände vid porten som det slog mig att det var onsdag idag och att vi därför började en halvtimme senare. Allt slutade med att jag fick vänta 40 minuter, sittandes på golvet med religionsboken fastklamrad i händerna. 

3.  Det blev bättre efter SO:n - jag fick idéer till min hemtenta och allt flöt på väl. 

4. Vi åkte skidor i 2 km på idrotten - det var välgörande men jag, liksom mina vänner, blev tömda på energi efteråt. 

5. Resten av dagen var bra - engelskan var väldigt rolig och jag blev allt mer uppslukad av det ämne jag har valt för uppsatsen (vilket ju är en fördel). 

6. Jag kom hem - satte mig och repeterade matte inför provet imorgon - "jag kan det här", tänkte jag för mig själv och övergick till att skriva två notrader (musikläxa, jag har inte börjat skriva egna låtar) istället. 

7. Min bror Karl kom till middag. Vi pratade om allt från hur det är att vara ute i -30°C till om Barack Obama kommer att bli en bra president för Amerika och om han kommer att våga förändra. 

Och nu sitter jag här - Karl har gått och jag ska snart bita tag i Religions-tentan igen. Anledningen till att jag först skriver ett inlägg är, förutom det faktum att jag kände min plikt som bloggare, att vi på Median imorgon har redovisning på Hur det har gått med bloggandet. Jag tänkte att det kanske skulle se bra ut om jag hade ett alldeles färskt inlägg när hela klassen ska rikta sina blickar mot mina tankar och åsikter. 

Något mer? 

Jo,  hör och häpna: jag tänker nog faktiskt fortsätta att blogga även fast det inte längre är någon skoluppgift, det är väldigt skönt att få skriva av sig ibland och så länge någon läser det så är jag nöjd. 

Nej, nu ska jag nog sluta - imorgon förkunnas 2009 års Oscar-nomineringar. Jag håller tummarna för Meryl! 

- Amanda 

Amanda rättar

Jag måste bara rätta en sak som jag skrev i mitt inlägg "En djungel i mitt huvud, ett elände i Gaza" :  Jag hade skrivit något om att jag verkligen inte tyckte att Hamas hade rätt i vad de gjorde men att de  faktiskt var de stora skurkarna i det här. 

Jag menade såklart att Israel var de stora skurkarna - jag har nu ändrat det, men jag ville bara rätta det här så att ingen fick fel uppfattning om mig och mina åsikter. 

Israel har för övrigt bombat en skola nu och ett antal barn omkom - det är ofattbart. Hur kan man göra såhär? 

Här kommer länken till min senaste krönika ( från Fredag 16/1) : 

www.vk.se/lilla/article.jsp?article=244847

- Amanda

Tvivel om att jag kommer att godta några ursäkter från SF!

Usch vad jag är upprörd! Allt var så otroligt bra: det är fredag, sedan är det helg och jag ska gå på bio. Sedan kom kraschen. För man får tydligen inte vara helt lycklig, det måste alltid vara någonting som går fel. Alltid något. 

Filmen jag och min mor skulle se på bio i helgen har premiär i dag: 'Doubt' , eller 'Tvivel' som den heter på svenska - Meryl Streeps nya film som är baserad på en Pulitzer-prisad pjäs av John Patrick Shanley. 

Den handlar om en sträng nunnas kamp om att bevisa att prästen har utnyttjat en pojke sexuellt på en katolsk internatskola. 

Det låter kanske inte så upplyftande, men jag har verkligen sett fram emot att se denna film. Och vad får jag veta när jag går in på sf.se för att reservera biljetter till imorgon eller möjligtvis på söndag? 

Jo, Svenska Filminstitutet (sf) har valt att inte visa den här filmen i Umeå ännu , om ens alls. Varför? I Stockholm och i Göterborg visar de den för fulla muggar, vad är det för fel på Umeå?

Och varför just i Stockholm och Göteborg? Det här är Lotta på Bråkmakargatan all-over-again:  När hon förtvivlat ska hitta en gran dagen före Julafton och träffar på en sur lastbilschaffis som har ett last fullt av gröna granar. Kommer ni ihåg den scenen? 

Lotta frågar honom vad han ska göra med alla granar och han svarar:

- De ska till Stockholm, det finns inga granar där. 

- Men det finns inga granar här heller, säger Lotta

-Ah, men de i Stockholm ger hur mycket som helst för en gran. 

- Jag ger också hur mycket som helst! 

Jag är Amanda på Hyggesvägen. Skillnaden mellan mig och Lotta är att jag strider för en film istället för en gran! Skillnaden mellan SF och lastbilschaffisen? Den finns inte. De är lika pengafixerade båda två, de har ett lika litet hjärta och är lika måna om att Stockholm (och Göteborg) ska få det bästa. Vi andra får roa oss bäst vi vill. 

Usch vad upprörd jag är! Jag är otroligt arg och hatisk mot filmpolitiken just nu! Och, som om det inte vore nog så är inte detta första gången.

 Samma sak hände med Jan Troells Golden Globe-nominerade film 'Maria Larssons Eviga Ögonblick - inte för att jag hade någon speciell lust att se just den, men ändå - , den gick inte heller upp på biograferna i alla städer. Anledningen till detta är att de inte tror att filmerna är lönsamma- men herregud, är det inte kulturen som är det viktigaste?! 

Nej, såklart att det inte är: vad naivt av mig. Kulturen spelar inte någon som helst roll i någonting längre, det är pengar, pengar, pengar, jag citerar bistert ABBA: 

"Money, Money, Money, must be funny, in a rich man's world..." 

Det är just det som spelar in här, och jag måste säga att jag hatar det. 

Doubt kommer med största sannolikhet att bli flerfaldigt Oscar-nominerad, och har redan nu blivit nominerad till flera prestigefulla priser - den har dessutom fått mycket bra kritik i såväl tv (bl.a Gomorron Sverige, igår) som i tidningar (Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen m.m) . Vad är det som hindrar en sådan film från att komma upp på biograferna landet runt? Säg mig det, SF! Ge mig ett bra argument! 

Det finns dock mycket Tvivel om jag kommer att godkänna det. 

Aktuella och bra videor

Jag tänkte bara posta några länkar till några bra klipp på Youtube, jag hade först tänkt infoga de här - men det blev något fel när jag skulle ladda upp dem, så därför får det bli i länkform istället. 

Den första har koppling till att Barack Obama blir Usa:s nya president nästa Tisdag, det är (inte helt oväntat) Meryl Streep som har lite åsikter om Amerikas nye ledare: 

Meryl Streep :"Obama will make mistakes" :

http://uk.youtube.com/watch?v=w-Xw9kQwb5M

En annan video som också har koppling till Barack Obama, och som jag verkligen rekommenderar, kända artister och skådespelare som tillsammans sjunger en sång: 

Yes We Can:

http://uk.youtube.com/watch?v=jjXyqcx-mYY

Och till ett helt annat ämne, en musikvideo till en otroligt bra och sorglig film:

Titanic - My heart will go on

http://uk.youtube.com/watch?v=cqOHHlYtLF4

That's all.

- Amanda

En djungel i mitt huvud, ett elände i Gaza

Jag är tillbaka i skolan igen. Igår tog jag en Ipren, för att minska den feber jag fortfarande hade, drog på mig mina varma kängor - ja, de varma, inte de nya, snygga (de är alldeles för kalla för att ha på sig när man har feber) och skyndade mig iväg till skolan. Jag är glad för det, för att jag gick till skolan - det var så skönt att faktiskt få något annat att tänka på än...inte vet jag: mig själv och allt annat som finns i mitt huvud. För mitt huvud är en djungel av saker som ingen annan skulle ens fatta en tiondel av. Mitt huvud är ett ordnat kaos. Jag ser det som olika fack, olika mappar som har olika ettiketter beroende på vad de innehåller:
Det finns en mapp för Skola - där jag har allt som hör till skolan (allt från vilka läxor vi har till hur man böjer oregelbundna verb till vad x+4x+3-1 är).
Jag har andra mappar också, en mapp för VK, en mapp för Teater, en mapp för Hundpromenader etc...

Det finns dock en mapp som jag aldrig skulle kunna dela med mig av, hur mycket någon än bönade och bad - Den Övriga mappen
Där har jag allt som jag inte säger till någon, där har jag mina allra bästa tankar - mina andra världar.

Okej, för att drastiskt byta ämne (som jag så ofta gör) tänkte jag nämna något helt annat, något som varken finns i min mapp för Skola eller i någon annan mapp för den delen heller. Vi har nu besök av två lärarstudenter från Australien - Ruth och Lauren. De får både uppleva kylan, svenska barn och tråkiga städer. Ja, jag erkänner: jag tycker att Umeå är en ohyggligt tråkig stad. Ja, jag vet att det är min hemstad och att jag borde skryta om den, men jag förmår mig inte att ta orden "Umeå är den bästa staden i Sverige, Umeå är så kulturell och förtjänar verkligen att bli Kulturhuvudstad 2014" i min mun. Visst kan jag hålla med om att det är bra att växa upp i en lugn stad som Umeå - men att den är fin kan jag inte medge för en minut.
Ruth och Lauren vågar nog inte erkänna att Umeå faktiskt är tråkig, och det är fullt förståeligt. Jag skulle nog inte heller säga något om jag var en Australiensisk gäst i Umeå.
Vi fick, jag och Ellinor, turen att intervjua de två lärarstudenterna. Det var roligt att få prata engelska med någon som inte kunde prata något annat, att prata med någon som inte sa "Äh, vi pratar svenska istället?"
Jag älskar engelska, åh jag vill använda min engelska. Mer, mer, mer!
Jag vill plugga i ett engelsktalande land och uppleva den engelsktalande kulturen.

För att, återigen, övergå till något annat så måste jag få beklaga mig över allt, som i min hjärna, finns i mappen Upprörande ämnen - som kort och gott är allt jag är upprörd över. Idag är det konflikten i Gaza, för vad är det som händer? Jag tycker verkligen inte att Palestina och Hamas har rätt i det de gör, men just nu är det faktiskt Israel som är de stora skurkarna - de sin upprör mig mest:
Tio Israeler har omkommit i Hamas attacker. Nästan 1000 palestinier i Gaza har fått offra sitt liv till följd av Israels vapen och bomber.

För att på ett någorlunda normalt sätt avrunda det här inlägget som innehåller allt från djungeln i mitt huvud till konflikten i Gaza ska jag nämna att jag just nu läser Min Far hade en dröm. Skriven av Barack Obama - som svär presidenteden i USA på Tisdag. Det blir intressant att se!

Go Obama!

-Amanda

En Drama-Queens bekännelser

Jag saknar mitt vanliga liv. För det är inget vanligt liv att sitta hemma och kolla hur mycket feber man har medan alla andra går i skolan och leker ute i snödrivorna. Jag vill inte vara i det här huset en dag till, jag känner mig som en fånge som förtvivlat försöker att hitta hål i väggarna. 

Jag saknar skolan, nördig som jag är. Jag gör verkligen det. 

Jag har pluggat all matte som jag kan plugga, jag har läst hela religionshäftet och jag har börjat ge mig på Konsumentekonomi...Jag vill ha engelska, jag vill skriva på svenskan och jag vill lära mig mer om då-tid i spanskan. Jag vill, jag vill!

Jag saknar min klass och mina lärare, dessutom. Jag behöver vara social, jag behöver få prata med någon annan än mig själv, min hund och mina föräldrar (varav en av dem också smittats av detta bedrövliga virus). 

Men imorgon far jag - till skolan alltså. Om jag så skulle behöva proppa i mig flera Ipren för att må bra så far jag. För jag står inte ut med att vara sjuk längre! 

Och inte nog med det: förmodligen missar jag teatern också - något som jag hade sett fram emot jättelänge.

P.S. Jag kanske låter som en bortskämd Drama-Queen, men just nu ignorerar jag min bortskämda stil och ber er att ha översyn med den. Snart är jag tillbaka i mina rätta spår igen.

Ner feber, ner!

Min feber har stigit - jag har nu 38 graders feber och ack vad jag känner mig svag. Fast det värsta är nog att det är väldigt tveksamt om jag, som tidigare planerat, kan komma till skolan imorgon. Om min feber inte går ner ikväll så går det nog inte. Men jag vill! Jag vill inte sitta hemma, som en arbetslös jag-vet-inte-vad. 

Ner feber, ner - säger jag, skriker jag. Men det händer inget. Varför kan jag inte styra över mitt inre, som jag styr mina handlingar och vad jag ska göra, men sjukdomar, nej dem kan man inte styra över. De kommer och går som de vill. När de vill och hur mycket de vill. 

Jag har haft en sådan tur, jag har bara varit sjuk en gång under hela min högstadietid: på temaveckan förra våren - då missade jag inte ens några lektioner, det känns som om jag skolkar!

Jag som trodde att de elaka, små bakterierna hade glömt bort och suddat ut mig från sina "vilka-ska-vi-ge-oss-på"-listor. Men nej, såklart att de inte hade: de väntade bara på det perfekta tillfället att anfalla mig och när jag minst anade det kom de - hänsynslöst och oförsiktigt. 

Tur att det är i början av terminen och att vi ännu inte har fått så många läxor, tur säger jag - men vad hjälper det? 

Jag vill bli frisk, nu!

En rastlös sjukdom är jobbig att ha

Jaha, så blev det. Jag är sjuk. Jag vill inte, jag vill gå till skolan. Jag är så stressad över att sitta hemma: jag har pluggat matte hela förmiddagen och nu, efter en lunchpaus, ska jag ta mig an religionshäftet. 

Jag hoppas att jag kan komma till skolan imorgon, men det tror jag. Det är dock tveksamt om det är så bra att vara med på badet när man har haft feber dagen innan. 

Igårkväll låg jag uppe till klockan tolv och skrev. Jag skrev i min röda anteckningsbok. Skrev så att pennan nästan fattade eld. Det var härligt, att skriva alltså. Det var som att, trots min feberpåverkade hjärna, fantasin verkligen fick flöda fritt - utan några stopp på vägen. Nu skulle det väl vara typiskt om jag skrev "och det här är resultatet", och sedan visade upp en halvlöjlig dikt? 

Därför tänker jag inte göra det. För jag gillar verkligen inte ordet typiskt och det jag skapade igår var ingen halvlöjlig dikt, så det skulle komma helt ur sitt sammanhang är jag rädd för. Det jag började på  är inte redo att visas upp. Det kommer nog dröja ytterligare en tid innan det är det. 

Men så länge ingen vet vad det är kan jag vänta hur länge jag vill innan jag visar det för någon. Kanske gör jag det imorgon, kanske dröjer det otaliga år innan tiden kommer. Hur ska någon veta när jag gör det om de inte vet vad det är jag ska visa för dem? 

Jag ska skriva en krönika till imorgon också - som kommer i tidningen på lördag. Jag fick ett telefonsamtal från min redaktör imorse. Hon sade att en av krönikörerna hade slutat och att jag var tvungen att skriva istället för henne. Det går bra, måste bara få någon idé. Lilla VK kommer även att tas bort som bilaga, istället kommer ni att hitta mina krönikor i Helg-bilagan som kommer ut på Fredagar. 

Jag vet inte vad jag tycker om det, egentligen. Det är både bra och dåligt - dåligt för att alla barn får mindre att läsa. Bra för att fler vuxna kanske läser våra krönikor. 

Nu ska jag inte skriva mer, är rädd att det bara blir tjatigt och allmänt jobbigt. 

Ha det bra. 

- Amanda 

Hollywood, skola och sjukdomar

Great. Jag är sjuk idag. Jag har varit sjuk hela helgen - kanske till och med hade feber i fredags utan att veta om det. Varför? Jag har lyckats vara frisk hela hösten och hela jullovet, och nu när vi har börjat skolan igen blir jag sjuk! Förklara detta någon! Jag hatar att vara hemma från skolan, jag blir stressad och rastlös, för tänk om man missar något viktigt. Tänk om jag inte kan vara med på badet på Tisdag och Onsdag, vad händer då med mitt betyg i Idrott?!

Tur att jag i alla fall har tagit hem lite skolböcker över helgen, då kan jag i alla fall plugga lite. Fast jag kan bli frisk till imorgon, ännu är det inte försent och jag håller alla mina tummar och knackar på trä. Säger man så på svenska? Eller är det bara på engelska man säger "Knock-on-woods" . Nej vad dum jag är: På svenska säger man "ta i trä" , eller hur?
Ja, ni förstår - min hjärna fungerar inte riktigt som den ska idag. Jag hade dock bara 37,5 när jag vaknade, så kanske går det över till imorgon om jag har tur.

Idag ska jag bara vara inne, trots att det underbart vackra vädret där ute kallar på mig. Jag ska räkna lite matte, läsa lite religion och sticka. Allt för skolan. Men det är ju mitt jobb. Och det är ett första steg för att närma mig mitt mål 2009: att inte behöva plugga varje kväll, varje helg sju dagar i veckan.  Jag ska försöka jobba undan allt eftersom, inte vara överambitiös - det är nog mycket press ändå. 

Jag vill läsa också! Jag har en fantastiskt bra bok just nu, "Perdido Street Station" av China Miéville. Men jag har inte hunnit läsa så mycket under veckan som gått. Tyvärr har jag en obehaglig känsla av att det inte kommer att bli så mycket tid till det framöver heller. När man går i skolan går all tid åt till att läsa kemi, fysik, biologi och andra vetenskapliga texter. Missförstå mig inte: det är roligt det med, jag gillar att lära mig nya saker om gravitation och naturens kretslopp, men när det blir allt för mycket blir min hjärna trött och min fantasi trängs sakta men säkert undan...och till slut kommer jag på mig själv med att använda "den gyllene regeln" i en kärleksnovell. Det är inte bra. 

I natt sänder kanal 9 Golden Globe galan direkt. Jag har satt på timern på dvd:n, det skulle vara roligt att se delar av den. 

Inte för att jag är så mycket av en tv-tittare direkt, men det är någonting med galor som fascinerar mig. Hollywood-glamouren håller på att ta över våra liv mer och mer och jag undrar varför? 

Vad är det att sukta efter? Att bli bländad i ögonen av kamerablixtar och alltid behöva tänka på hur man ser ut när man går ut genom ytterdörren för att köpa mjölk. Det är väl inte alls glamoröst? Det är väl inte något att sträva efter. 

Nej, anledningen till att jag är intresserad av sådana galor är för personerna och filmerna: för tänk så mycket tid som lagts ned på alla filmer. Tänk så många personer som engagerat sig i arbetet med att färdigställa ett vackert konstverk. Och för vilka gör de det för? För oss. För publiken. För att vi människor ska få skratta, gråta och tänka.  Det är väl klart att de förtjänar nomineringar och pris för det. 

För de gör faktiskt en god gärning. 

P.S: Jag måste bara rätta en sak i mitt förra inlägg: det var vissa som reagerade på mitt sätt att framställa hur en "vanlig tonåring" var. Och jag menade givetvis inte att det finns en "vanlig" tonåring, alla är ju olika individer. Det jag försökte säga var nog snarare hur tonåringsidealet ser ut. Hur man ska vara som tonåring - och att jag verkligen inte stämmer in på det idealet som kanske inte heller stämmer in så bra på verkligheten. 

Nytt år, ny start.

Nu är det dags,igen. Dags att komma ur julkoman, dags att fortsätta med vardagen. Stress, stress, helger, prao och stress.
Jag tog ledigt från bloggvärlden under jul, men det är väl helt rätt - eller hur? Man förtjänar faktiskt att ta lite semester även från sin blogg ibland, det kanske till och med hjälper en att få ny inspiration.

Skulle det inte vara lite långtråkigt att läsa min blogg varje dag? Eller kanske inte. Jag tror inte att jag har fått grepp om vad det innebär att blogga. Nej, jag är nog helt enkelt ingen "bloggare". Punkt slut.
Ingen typisk bloggare i alla fall - fast jag är nog inte någon typisk tonåring heller. Om jag inte har missuppfattat alla andra tonåringar i min närhet: För kanske är det jättemånga som älskar Jane Austen och har Meryl Streep som förebild. Kanske är det jättemånga som får stämpeln "Mogen nog att prata pension" av sina klasskamrater.
Kanske finns det ruskigt många som är precis som jag. Jag är nog säkert en högst vanlig svensk tjej. Kanske.
Nej, det kan omöjligt vara så. Jag gillar ju inte ens att se på TV. Jag hör hur mina vänner pratar om att Top Model har börjat, och ja, livet skulle vara fulländat om bara "Project Runaway" skulle komma upp i rutan igen.
Det måste vara något fel på mig. Eller också är jag bara lite udda.

För att hastigt byta ämne:
Jag sitter i skolan just nu - på vår medialektion. Första skoldagen är alltid lika spännande, right?
Trots att det bara gått drygt två veckor sedan vi sågs sist har alltid något förändrats. Någon har färgat håret. Någon har nya skor.
En tandställning här, en ny tröja där. Mitt utvilade huvud fylls återigen med informataion. Jag är återigen den uppmärksamma prestationsprinsessan som aldrig visar att hon är trött. Jag har helt enkelt kommit tillbaka till mitt skoljag. Och för att vara ärlig så är det faktiskt ganska skönt.
Jag är mig själv och jag älskar det.

Inga speciella nyårslöften har jag för 2009, inga typiska "jag ska börja motionera", "jag ska bli bättre på fotboll" - löften i alla fall.
Jag ska fortsätta med teater.
Jag ska fortsätta prestera som tidigare i skolan.
Jag ska skriva mer - förutom krönikor i VK.

Jag har även fått reda på att vi ska fara till London till hösten! Så underbart! Fast jag är rädd att mitt schema kommer att bli proppfullt av saker jag måste se och uppleva. För det finns så mycket man kan upptäcka.
Men Oxford är ett måste! Jag måste få en lite inblick i min drömframtid. Jag måste få en vision.

Livet leker just nu, och jag är lycklig!
Kanske är jag en bloggare ändå.
Kanske är jag lite udda, kanske skriver jag inte om rätt saker, men det gör väl inget?