Ett inlägg utan de tre P:na

Oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera på senaste tiden! Fy skäms, Amanda! Ja, men det verkar ju som att ingen läser mina inlägg nu för tiden! 

Vad har hänt med mina trogna läsare? Vart har ni tagit vägen? 

Idag har jag inte tänkt göra ett PPP inlägg - nej alla de intressanta P:na uteblir idag. PPP står självklart för: Poetiskt, Politiskt, Pessimistiskt och ett sådant inlägg tänker jag inte göra idag. Jag har varit nog poetisk i krönikan som kommer på torsdag. 

Det här inlägget kommer inte heller att innehålla någon rolig anekdot eller någon hyllning till en bok, författare, skådespelare, you-name-it. 

Nej, inte heller kommer det att vara långt. 

Det här låter ju oerhört tråkigt och inte alls särskilt spännande och ni får gärna sluta läsa på en gång! 

Men stanna gärna. 

Jag är så lycklig! Nu tänker ni: är hon inte alltid lycklig? 

Nej, det är jag inte. 

Men idag är det vädret som gör mig lycklig! Fantastiskt lycklig! Jag har varit i Skellefteå över dagen och det var alldeles, ja alldeles alldeles.. underbart! 

Jag hade bara på mig en klänning och en relativt tunn kofta och ändå frös jag inte! 

Det är alldeles fantastiskt och nu ska jag inte hindra Er (ja, jag är artig med den personen som fortfarande läser min blogg. Om det ens är någon som gör det) från att njuta av samma glädje som jag har fått njuta av hela dagen. 

Ha det bra!

Amanda 

Om mitt liv vore en musikal.

Glad påsk måste man väl ändå säga, i efterskott. Påsken kom, såg och gick och jag är kvar. Och njuter. För det är faktiskt några dagar kvar på påsklovet. 

Vad har jag då gjort på påsken? Jag har gjort mycket, läst ut en helt fantastisk bok som jag kommer att ägna ett helt inlägg åt någon dag framöver (jag har är helt såld på boken, helt förtrollad av den!). Jag har varit med mina vänner: Lisa, Emelie och Ellinor på stan en dag. Vi hade fantastiskt kul! Vi åt lunch på Subway, gick i skoaffärer och prövade löjligt högklackade skor, vi åt mjukglass på torget och gick i klädaffärer och imiterade Stockholms-fjårtisar. Vi fick därefter mer respekt för Stockholmsdialekten för usch vad torr i halsen man blev av att prata sådär. 

Stackars Stockholmare! 

Vi hade helt enkelt en arketypisk "tjejdag på stan". Det måste man få ha någon gång då och då. 

Jag ska inte skriva mycket mer, istället ska jag dela med mig av ett alldeles fantastiskt videoklipp från Youtube - det här är precis vad min "om mitt liv plötsligt förvandlade sig till en musikal"-dröm går ut på, helt fantastiskt: 

Bra musik gör under!

Det är fantastiskt hur bra musik kan leva kvar generation efter generation. 

Jag tänker såklart på ABBA. 

Alla, oavsett om man är 80 eller åtta har någon gång hört en låt med ABBA. Det svär jag på. Deras musik fortsätter att leva, och just som man tror att alla har glömt den kommer den igen. Man hör återigen små flickor nynna på "Dancing Queen" med helt fel uttal. Man får återigen se medelålders män förneka att de är förtjusta i låtarna och att de i själva verket älskade att se "Mamma Mia!" på bio förra sommaren. 

Jag är förundrad. Över vilken kraft bra musik har. Jag är inget undantag när det gäller Abbas påverkan på oss. I alla olika former. Med en rad olika sångare och sångerskor. 

Redan när jag var fem år kommer jag ihåg hur jag tog med mig A-teens skiva "The Abba Generation" till dagis, och hur alla började dansa och sjunga med i låtarna. 

Jag tog en paus efter min dagistid. Abba glömdes bort och ersattes med Sahara Hotnights, Avril Lavigne och Shakira. 

De gjorde comeback i somras. De kom återigen in i mitt huvud och i mitt hjärta, deras musik gjorde i alla fall det.

Ända sedan den 11 juli, då Mamma Mia! hade premiär, har låtarna aldrig riktigt lämnat mitt huvud. Kanske beror det på att jag har sett filmen 11 gånger sedan den elfte juli, kanske beror helt enkelt på att de har den effekten på folks hjärnor. 

För det är inte bara jag som har fått låtarna på hjärnan. Igår stod jag, tillsammans med Elina, Lisa, Emelie och Ellinor på bänkarna i klassrummet (vi hade inte lektion) och sjöng för våra fulla lungors kraft "The Winner Takes it all" , "Take A chance on me" , "Does Your mother know", och  "Gimme Gimme Gimme..." . 

På gymplalektionen spelas "Knowing Me, Knowing You" i någon hemsk remixad snabbversion och  i korridoren nynnas det på "Mamma Mia". 

Det spelar ingen roll vilken ålder man är i, oavsett om man är sjutton år med alldeles för höga förväntningar inför livet eller om eller om man är sjuttio år med åderbrock.

För innerst inne är vi alla Dancing Queens. 

Jag är Jane Eyre! om det ändå vore så väl.

Ja, söndagen kom, såg och...försvinner snart. 

Nej, nu ska jag inte vara sådär - vara en sådan pessimist. Klockan är ju bara sju på kvällen och egentligen, om man räknar med att det fortfarande är sommartid är den ju bara sex! Det är flera timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig. 

Snart ska jag sätta mig och plugga. Biologi, matte, jag ska läsa samma stycke ur Jane Eyre för att förbereda mig för träningen inför Bokgigset (fråga mig inte varför det kallas för "Bokgigs" - vi ska hur som helst spela upp en scen ur en utvald kärleksroman). 

Jag är Jane Eyre. Ja, i vårt Bokgig alltså. 

Henning är Mr. Rochester. 

Francisco är hund. 

Jag har inte haft någon som helst skrivinspiration under veckan som gått, jag har varit på bra humör: haft ett jättebra utvecklingssamtal, fått MVG på ett matteprov och klarat mig förbi mardrömmen som stavas "redskaps-hopp". 

Men jag har inte haft någon inspiration att skriva. Inte blogginlägg, i alla fall. Jag har skrivit brev och mejl till min vän i Argentina, men ett inlägg har det inte blivit. Jag känner fortfarande ingen riktig lust, för att vara ärlig. I alla fall inte lust till att göra ett roligt inlägg, ett komiskt sådant. 

Jag känner mig mer saklig. Som att jag ska skriva en jobbansökan, eller något liknande. Vad har jag gjort i helgen? 

Igår var jag på biblioteket och lämnade tillbaka några böcker - jag har högar med böcker hemma och får därför inte låna några nya tills jag läst ut åtminstone....tre av dem. 

Jag fikade också.

Bara så ni vet, inte för att jag själv vet vilken nytta ni har av att veta vad jag gjorde igår. Att jag var på biblioteket och fikade. 

Intressant, verkligen.

Om jag skulle vara känd skulle alla bry sig. Alla skulle bli lyckliga av att få veta att Lindsay Lohan var på biblioteket(läser hon? det var något nytt!) och att Sarah Jessica Parker fikade(Herregud, hon äter något annat än morotsskal! Det är fantastiskt!). 

Nu är jag varken Lindsay Lohan eller Sarah Jessica Parker.

Nej, jag är inte ens Jane Eyre. 

Idag bakade en kaka i mitt "Hollywood-fruar"-förkläde, som min mamma kallar det. Jag ser ut som en Amerikansk 5o-tals "Desperate Housewife" i det. 

Det är polkagrisrandigt och rynkat. 

Kakan var förbjudet god, nästan så att man skulle kunna äta upp hela utan att tänka. Inte för att någon skulle bry sig. 

Tänk om Sarah Jessica Parker hade gjort det, hela världen skulle ha exploderat! Skolor skulle stängas och överbetalda chefer skulle svälja sina bonusar i fel strupe!

Nu var det tyvärr inte så väl. 

Inte ens jag åt hela kakan.

Veckans...

Bok: Edith Södergrans Samlade Dikter - Väldigt vacker poesi! Någon gång framöver kanske jag ger er något smakprov.

Film: Bonneville och Plenty - Bonneville handlar om tre tanter som verkligen inte beter sig som att de är mogna nog att prata pension! Plenty är en skruvad film som följer en kvinna från Andra Världskriget framåt, den är så konstig att jag gillar den! Det är bra skådisar också! 

Musik: Ja, jag vet inte. Jag har mest lyssnat på låtar som jag har på min iPod. 

Händelse: Det har säkert hänt saker, men det enda jag kommer på nu är mitt Utvecklingssamtal. Det säger ganska mycket om mitt liv. Om det lyckades hamna under "veckans händelse". 

-Amanda

F**k You!

Söndag lyckliga söndag. Jag har kommit upp ur min snöhög och är åter igen på topp! Efter Earth Hour igår, då jag fick sitta med min korsordstidning och skämmas kändes det bättre- jag hade ju till och med gjort en god gärning genom att sitta i mörkret. 

Deltog ni i Earth Hour? 

Jag känner att jag har varit väldigt aktiv på min blogg på senaste tiden: jag finner det mer och mer roligt att skriva, och det blir ju roligast om man får kommentarer.

Med denna lilla vink fortsätter jag med dagens rapport från mitt liv:

Jag har läst (surprise?), känt mig konstig på grund av omställningen av tiden - det känns alltid som att det är tidigare än vad det egentligen är, när klockan borde vara sex är den sju, när jag ska äta frukost är det lunch.

Jag har även hälsat på mina farföräldrar - där jag fick grön prinsesstårta och farmors obeskrivligt goda chokladrutor. 

En bättre söndag kan man väl inte önska sig, eller? 

Inget plugg har det varit heller, jag känner mig lat men varför ska jag plugga när jag inte har något att plugga till? 

Jag ska dock översätta en kärlekssång från engelska till svenska nu alldeles om några minuter. Men det är ju bara roligt!

En annan sak som jag kan glädjas över är att jag har hittat en underbar ny låt av Lily Allen, jag är kär i den! Det är rätt åt G.W Bush - Go Lily!

Och tack till Ellinor som sjöng på den hela förra veckan, det gjorde att jag var tvungen att ta reda på varför hon gick runt och mumlade "F**k you" hela tiden.

Veckans...

Läsning: Mest dagstidningar, för att vara ärlig. Jag har pluggat så mycket denna vecka och har inte haft tid att läsa mer än några rader i mina två påbörjade böcker. 

Film: Falling In Love - Åh, jag kan se den hur många gånger som helst och fortfarande få en pirrande, härlig känsla av kärlek i kroppen!

Musik: F**k You med Lily Allen - Jag älskar att den är så glad och uppiggande samtidigt som den är riktigt elak...med rätta: Bush förtjänar det verkligen!

Händelse: Ja, vad ska jag säga? Jag har fått mina omdömen den här veckan och jag kan inte göra annat än att le.

Ha en bra söndagskväll och en trevlig nästa vecka!

-Amanda

Lily Allen - Fuck You: 

Jag vill bara gå och gräva ner mig någonstans!

Jag skäms, jag tänker inte säga varför mer än: korsordstidning. 

Ja, det har att göra med en korsordstidning - och en Amanda som är övermogen nog att prata pension.

Jag blir rädd över något som förut bara var kul: "Mogen nog att prata pension", för jag är det. Jag blir mer och mer som en pensionär - mot min vilja!

Det här är nog ålderskrisen, snart kommer väl åderbrock och brutna ben också.

Jag vill bara gå och gräva ner mig någonstans....och inte komma upp på minst två dagar!

Min lördagskväll som skulle bli härlig och avkopplande känns nu patetisk och pinsam. 

En korsordstidning kan göra så mycket mer än vad man tror.

Akta er för att köpa en korsordstidning på en lördagskväll!

Jag ska aldrig göra det igen.

Nu ska jag snart gå och släcka alla lampor (det är Earth Hour klockan 20.30, man ska släcka alla lampor i en timme som stöd för miljön) och sedan får jag väl lov att sitta i mörkret med min korsordstidning och min mammas Gott Och Blandat-påse. 

Det är nästan samma sak som att grava ned sig i en snöhög.

Amanda 

P.S: Jag måste bara säga att vår musikvideo vann ett till pris förutom Bästa Manus och Bästa Musik: Lisa vann för Bästa Kvinnliga Skådespelare. Klantigt av mig att glömma det!

Mrs.Dalloway, släng dig i väggen! Mitt liv är taget direkt ur en chick-lit roman!!

Nu är det fredag, ännu en fredag. 

Tiden går så snabbt förbi att jag knappt vet varför jag existerar, om jag existerar. 

Idag var vi lediga på grund av en Kompetensutvecklingsdag för lärarna - ja, vem som nu kan lista ut vad de egentligen gör på denna dag vars namn jag inte tänker upprepa en gång till är ju en annan fråga. 

Kanske sitter de bara och skrattar, medan de tuggar på godiset som blev över från gårdagens prisutdelning på median.

Vår musikvideo vann två priser - för Bästa Manus och Bästa Musik. 

Ja, lite stolt får man lov att vara. 

Men tillbaka till lärarna: Jag tror inte alls att de sitter och skrattar och tuggar i sig geléhallon, nej det skulle jag aldrig kunna tro om dem.

På min lediga dag har jag bara njutit av livet - jag känner mig som att jag har haft en dag tagen direkt ur någon käck chick-lit roman: 

På förmiddagen läste jag Jane Austen och skrev ett mejl till min mejl-vän i Argentina, i bakgrunden hördes de välbekanta låtarna från radion. När klockan slog tolv gick jag ut på promenad med min allt för busiga hund, solen sken och jag sade "hej" till ett antal personer som jag kände igen från kvarteret: hundägaren med randig tröja, grannen med brunt hår och den trevliga tanten från Konsum. 

Efter det att jag hade ätit min allt för onyttiga lunch (två våfflor med ost på, med sylt på sidan om - det kunde lika gärna ha varit pannkakor med sirap!) skyndar jag mig iväg ut ur huset, jag är redan sen. Jag skulle vara hos Ellinor klockan ett, klockan är fem över när jag lämnar huset. Mina kängor glider på isen och jag önskar för ett ögonblick att jag hade tagit på mig mina supermoderna filmstjärne-solglasögon (som mina vänner retar mig hejdlöst för)solen lyser rakt i mina blåa ögon, bländar mig.

Jag spenderar eftermiddagen med mina kära vänner. När jag kommer hem åker jag en sväng med min far Professorn ner till Umeås gråa centrum. Vi köper den efterlängtade boken "Ängelns Lek" på Åkerbloms och åker förbi Konsum för att handla mat till middagen (Tacos, den klassiska fredagsmaten i den Bränström-Öhmanska hushållet).

När jag kommer hem igen tar jag en Krav-märkt banan och ett glas mjölk tillsammans med en bit mörk choklad och byter sedan om till mina träningskläder.

Jag går ut med min hund, igen. Han är så underbar!

Jag är ute en halvtimme och kommer in i värmen för ett ögonblick innan jag är ute igen. 

Tillsammans med Lisa springer jag tjugo minuter - vi konstaterar att det här är en bra vana vi startat tillsammans. Säger "hejdå, syns på måndag" och springer hem. Hon till sitt höghus, jag till mitt parhus.

Jag tar en snabb dusch innan middagen, äter middag och nu sitter jag här.

Jag kunde lika gärna ha köpt blommorna själv.

Ja, Mrs. Dalloway - släng dig i väggen! 

Om Umeå hade varit utbytt mot New York och min lunch hade bestått av pannkakor med sirap istället för våfflor med jordgubbssylt hade mitt liv enligt en chick-lit roman varit fullbordat.

Nu var det inte så. Jag lever fortfarande i en svensk...barnbok.

Än så länge.

-Amanda