Bra musik gör under!

Det är fantastiskt hur bra musik kan leva kvar generation efter generation. 

Jag tänker såklart på ABBA. 

Alla, oavsett om man är 80 eller åtta har någon gång hört en låt med ABBA. Det svär jag på. Deras musik fortsätter att leva, och just som man tror att alla har glömt den kommer den igen. Man hör återigen små flickor nynna på "Dancing Queen" med helt fel uttal. Man får återigen se medelålders män förneka att de är förtjusta i låtarna och att de i själva verket älskade att se "Mamma Mia!" på bio förra sommaren. 

Jag är förundrad. Över vilken kraft bra musik har. Jag är inget undantag när det gäller Abbas påverkan på oss. I alla olika former. Med en rad olika sångare och sångerskor. 

Redan när jag var fem år kommer jag ihåg hur jag tog med mig A-teens skiva "The Abba Generation" till dagis, och hur alla började dansa och sjunga med i låtarna. 

Jag tog en paus efter min dagistid. Abba glömdes bort och ersattes med Sahara Hotnights, Avril Lavigne och Shakira. 

De gjorde comeback i somras. De kom återigen in i mitt huvud och i mitt hjärta, deras musik gjorde i alla fall det.

Ända sedan den 11 juli, då Mamma Mia! hade premiär, har låtarna aldrig riktigt lämnat mitt huvud. Kanske beror det på att jag har sett filmen 11 gånger sedan den elfte juli, kanske beror helt enkelt på att de har den effekten på folks hjärnor. 

För det är inte bara jag som har fått låtarna på hjärnan. Igår stod jag, tillsammans med Elina, Lisa, Emelie och Ellinor på bänkarna i klassrummet (vi hade inte lektion) och sjöng för våra fulla lungors kraft "The Winner Takes it all" , "Take A chance on me" , "Does Your mother know", och  "Gimme Gimme Gimme..." . 

På gymplalektionen spelas "Knowing Me, Knowing You" i någon hemsk remixad snabbversion och  i korridoren nynnas det på "Mamma Mia". 

Det spelar ingen roll vilken ålder man är i, oavsett om man är sjutton år med alldeles för höga förväntningar inför livet eller om eller om man är sjuttio år med åderbrock.

För innerst inne är vi alla Dancing Queens.