Nu är det fredag, ännu en fredag.
Tiden går så snabbt förbi att jag knappt vet varför jag existerar, om jag existerar.
Idag var vi lediga på grund av en Kompetensutvecklingsdag för lärarna - ja, vem som nu kan lista ut vad de egentligen gör på denna dag vars namn jag inte tänker upprepa en gång till är ju en annan fråga.
Kanske sitter de bara och skrattar, medan de tuggar på godiset som blev över från gårdagens prisutdelning på median.
Vår musikvideo vann två priser - för Bästa Manus och Bästa Musik.
Ja, lite stolt får man lov att vara.
Men tillbaka till lärarna: Jag tror inte alls att de sitter och skrattar och tuggar i sig geléhallon, nej det skulle jag aldrig kunna tro om dem.
På min lediga dag har jag bara njutit av livet - jag känner mig som att jag har haft en dag tagen direkt ur någon käck chick-lit roman:
På förmiddagen läste jag Jane Austen och skrev ett mejl till min mejl-vän i Argentina, i bakgrunden hördes de välbekanta låtarna från radion. När klockan slog tolv gick jag ut på promenad med min allt för busiga hund, solen sken och jag sade "hej" till ett antal personer som jag kände igen från kvarteret: hundägaren med randig tröja, grannen med brunt hår och den trevliga tanten från Konsum.
Efter det att jag hade ätit min allt för onyttiga lunch (två våfflor med ost på, med sylt på sidan om - det kunde lika gärna ha varit pannkakor med sirap!) skyndar jag mig iväg ut ur huset, jag är redan sen. Jag skulle vara hos Ellinor klockan ett, klockan är fem över när jag lämnar huset. Mina kängor glider på isen och jag önskar för ett ögonblick att jag hade tagit på mig mina supermoderna filmstjärne-solglasögon (som mina vänner retar mig hejdlöst för)solen lyser rakt i mina blåa ögon, bländar mig.
Jag spenderar eftermiddagen med mina kära vänner. När jag kommer hem åker jag en sväng med min far Professorn ner till Umeås gråa centrum. Vi köper den efterlängtade boken "Ängelns Lek" på Åkerbloms och åker förbi Konsum för att handla mat till middagen (Tacos, den klassiska fredagsmaten i den Bränström-Öhmanska hushållet).
När jag kommer hem igen tar jag en Krav-märkt banan och ett glas mjölk tillsammans med en bit mörk choklad och byter sedan om till mina träningskläder.
Jag går ut med min hund, igen. Han är så underbar!
Jag är ute en halvtimme och kommer in i värmen för ett ögonblick innan jag är ute igen.
Tillsammans med Lisa springer jag tjugo minuter - vi konstaterar att det här är en bra vana vi startat tillsammans. Säger "hejdå, syns på måndag" och springer hem. Hon till sitt höghus, jag till mitt parhus.
Jag tar en snabb dusch innan middagen, äter middag och nu sitter jag här.
Jag kunde lika gärna ha köpt blommorna själv.
Ja, Mrs. Dalloway - släng dig i väggen!
Om Umeå hade varit utbytt mot New York och min lunch hade bestått av pannkakor med sirap istället för våfflor med jordgubbssylt hade mitt liv enligt en chick-lit roman varit fullbordat.
Nu var det inte så. Jag lever fortfarande i en svensk...barnbok.
Än så länge.
-Amanda
Jag vann faktiskt Bästa kvinnliga skådespelare och jag var med i musikvideon... Det här känns som ett ganska normalt inlägg för att vara du amanda :P
SvaraRaderaVad härligt att det fortfarande finns de som hälsar på folk de möter.
SvaraRaderaEn eloge till dig :)
Lisa: jag ber så hemskt mycket om ursäkt!! Usch vad klantigt av mig!
SvaraRaderaJa, jag är ju normal ;)
Henning: Ja, jag kände mig väldigt stolt över att jag faktiskt hälsade på folk på promenaden. Jag brukar ibland vara lite väl blyg när jag möter folk där jag inte förväntar mig att jag ska möta någon.