Hollywood, skola och sjukdomar

Great. Jag är sjuk idag. Jag har varit sjuk hela helgen - kanske till och med hade feber i fredags utan att veta om det. Varför? Jag har lyckats vara frisk hela hösten och hela jullovet, och nu när vi har börjat skolan igen blir jag sjuk! Förklara detta någon! Jag hatar att vara hemma från skolan, jag blir stressad och rastlös, för tänk om man missar något viktigt. Tänk om jag inte kan vara med på badet på Tisdag och Onsdag, vad händer då med mitt betyg i Idrott?!

Tur att jag i alla fall har tagit hem lite skolböcker över helgen, då kan jag i alla fall plugga lite. Fast jag kan bli frisk till imorgon, ännu är det inte försent och jag håller alla mina tummar och knackar på trä. Säger man så på svenska? Eller är det bara på engelska man säger "Knock-on-woods" . Nej vad dum jag är: På svenska säger man "ta i trä" , eller hur?
Ja, ni förstår - min hjärna fungerar inte riktigt som den ska idag. Jag hade dock bara 37,5 när jag vaknade, så kanske går det över till imorgon om jag har tur.

Idag ska jag bara vara inne, trots att det underbart vackra vädret där ute kallar på mig. Jag ska räkna lite matte, läsa lite religion och sticka. Allt för skolan. Men det är ju mitt jobb. Och det är ett första steg för att närma mig mitt mål 2009: att inte behöva plugga varje kväll, varje helg sju dagar i veckan.  Jag ska försöka jobba undan allt eftersom, inte vara överambitiös - det är nog mycket press ändå. 

Jag vill läsa också! Jag har en fantastiskt bra bok just nu, "Perdido Street Station" av China Miéville. Men jag har inte hunnit läsa så mycket under veckan som gått. Tyvärr har jag en obehaglig känsla av att det inte kommer att bli så mycket tid till det framöver heller. När man går i skolan går all tid åt till att läsa kemi, fysik, biologi och andra vetenskapliga texter. Missförstå mig inte: det är roligt det med, jag gillar att lära mig nya saker om gravitation och naturens kretslopp, men när det blir allt för mycket blir min hjärna trött och min fantasi trängs sakta men säkert undan...och till slut kommer jag på mig själv med att använda "den gyllene regeln" i en kärleksnovell. Det är inte bra. 

I natt sänder kanal 9 Golden Globe galan direkt. Jag har satt på timern på dvd:n, det skulle vara roligt att se delar av den. 

Inte för att jag är så mycket av en tv-tittare direkt, men det är någonting med galor som fascinerar mig. Hollywood-glamouren håller på att ta över våra liv mer och mer och jag undrar varför? 

Vad är det att sukta efter? Att bli bländad i ögonen av kamerablixtar och alltid behöva tänka på hur man ser ut när man går ut genom ytterdörren för att köpa mjölk. Det är väl inte alls glamoröst? Det är väl inte något att sträva efter. 

Nej, anledningen till att jag är intresserad av sådana galor är för personerna och filmerna: för tänk så mycket tid som lagts ned på alla filmer. Tänk så många personer som engagerat sig i arbetet med att färdigställa ett vackert konstverk. Och för vilka gör de det för? För oss. För publiken. För att vi människor ska få skratta, gråta och tänka.  Det är väl klart att de förtjänar nomineringar och pris för det. 

För de gör faktiskt en god gärning. 

P.S: Jag måste bara rätta en sak i mitt förra inlägg: det var vissa som reagerade på mitt sätt att framställa hur en "vanlig tonåring" var. Och jag menade givetvis inte att det finns en "vanlig" tonåring, alla är ju olika individer. Det jag försökte säga var nog snarare hur tonåringsidealet ser ut. Hur man ska vara som tonåring - och att jag verkligen inte stämmer in på det idealet som kanske inte heller stämmer in så bra på verkligheten.