Aktuella och bra videor

Jag tänkte bara posta några länkar till några bra klipp på Youtube, jag hade först tänkt infoga de här - men det blev något fel när jag skulle ladda upp dem, så därför får det bli i länkform istället. 

Den första har koppling till att Barack Obama blir Usa:s nya president nästa Tisdag, det är (inte helt oväntat) Meryl Streep som har lite åsikter om Amerikas nye ledare: 

Meryl Streep :"Obama will make mistakes" :

http://uk.youtube.com/watch?v=w-Xw9kQwb5M

En annan video som också har koppling till Barack Obama, och som jag verkligen rekommenderar, kända artister och skådespelare som tillsammans sjunger en sång: 

Yes We Can:

http://uk.youtube.com/watch?v=jjXyqcx-mYY

Och till ett helt annat ämne, en musikvideo till en otroligt bra och sorglig film:

Titanic - My heart will go on

http://uk.youtube.com/watch?v=cqOHHlYtLF4

That's all.

- Amanda

En djungel i mitt huvud, ett elände i Gaza

Jag är tillbaka i skolan igen. Igår tog jag en Ipren, för att minska den feber jag fortfarande hade, drog på mig mina varma kängor - ja, de varma, inte de nya, snygga (de är alldeles för kalla för att ha på sig när man har feber) och skyndade mig iväg till skolan. Jag är glad för det, för att jag gick till skolan - det var så skönt att faktiskt få något annat att tänka på än...inte vet jag: mig själv och allt annat som finns i mitt huvud. För mitt huvud är en djungel av saker som ingen annan skulle ens fatta en tiondel av. Mitt huvud är ett ordnat kaos. Jag ser det som olika fack, olika mappar som har olika ettiketter beroende på vad de innehåller:
Det finns en mapp för Skola - där jag har allt som hör till skolan (allt från vilka läxor vi har till hur man böjer oregelbundna verb till vad x+4x+3-1 är).
Jag har andra mappar också, en mapp för VK, en mapp för Teater, en mapp för Hundpromenader etc...

Det finns dock en mapp som jag aldrig skulle kunna dela med mig av, hur mycket någon än bönade och bad - Den Övriga mappen
Där har jag allt som jag inte säger till någon, där har jag mina allra bästa tankar - mina andra världar.

Okej, för att drastiskt byta ämne (som jag så ofta gör) tänkte jag nämna något helt annat, något som varken finns i min mapp för Skola eller i någon annan mapp för den delen heller. Vi har nu besök av två lärarstudenter från Australien - Ruth och Lauren. De får både uppleva kylan, svenska barn och tråkiga städer. Ja, jag erkänner: jag tycker att Umeå är en ohyggligt tråkig stad. Ja, jag vet att det är min hemstad och att jag borde skryta om den, men jag förmår mig inte att ta orden "Umeå är den bästa staden i Sverige, Umeå är så kulturell och förtjänar verkligen att bli Kulturhuvudstad 2014" i min mun. Visst kan jag hålla med om att det är bra att växa upp i en lugn stad som Umeå - men att den är fin kan jag inte medge för en minut.
Ruth och Lauren vågar nog inte erkänna att Umeå faktiskt är tråkig, och det är fullt förståeligt. Jag skulle nog inte heller säga något om jag var en Australiensisk gäst i Umeå.
Vi fick, jag och Ellinor, turen att intervjua de två lärarstudenterna. Det var roligt att få prata engelska med någon som inte kunde prata något annat, att prata med någon som inte sa "Äh, vi pratar svenska istället?"
Jag älskar engelska, åh jag vill använda min engelska. Mer, mer, mer!
Jag vill plugga i ett engelsktalande land och uppleva den engelsktalande kulturen.

För att, återigen, övergå till något annat så måste jag få beklaga mig över allt, som i min hjärna, finns i mappen Upprörande ämnen - som kort och gott är allt jag är upprörd över. Idag är det konflikten i Gaza, för vad är det som händer? Jag tycker verkligen inte att Palestina och Hamas har rätt i det de gör, men just nu är det faktiskt Israel som är de stora skurkarna - de sin upprör mig mest:
Tio Israeler har omkommit i Hamas attacker. Nästan 1000 palestinier i Gaza har fått offra sitt liv till följd av Israels vapen och bomber.

För att på ett någorlunda normalt sätt avrunda det här inlägget som innehåller allt från djungeln i mitt huvud till konflikten i Gaza ska jag nämna att jag just nu läser Min Far hade en dröm. Skriven av Barack Obama - som svär presidenteden i USA på Tisdag. Det blir intressant att se!

Go Obama!

-Amanda

En Drama-Queens bekännelser

Jag saknar mitt vanliga liv. För det är inget vanligt liv att sitta hemma och kolla hur mycket feber man har medan alla andra går i skolan och leker ute i snödrivorna. Jag vill inte vara i det här huset en dag till, jag känner mig som en fånge som förtvivlat försöker att hitta hål i väggarna. 

Jag saknar skolan, nördig som jag är. Jag gör verkligen det. 

Jag har pluggat all matte som jag kan plugga, jag har läst hela religionshäftet och jag har börjat ge mig på Konsumentekonomi...Jag vill ha engelska, jag vill skriva på svenskan och jag vill lära mig mer om då-tid i spanskan. Jag vill, jag vill!

Jag saknar min klass och mina lärare, dessutom. Jag behöver vara social, jag behöver få prata med någon annan än mig själv, min hund och mina föräldrar (varav en av dem också smittats av detta bedrövliga virus). 

Men imorgon far jag - till skolan alltså. Om jag så skulle behöva proppa i mig flera Ipren för att må bra så far jag. För jag står inte ut med att vara sjuk längre! 

Och inte nog med det: förmodligen missar jag teatern också - något som jag hade sett fram emot jättelänge.

P.S. Jag kanske låter som en bortskämd Drama-Queen, men just nu ignorerar jag min bortskämda stil och ber er att ha översyn med den. Snart är jag tillbaka i mina rätta spår igen.

Ner feber, ner!

Min feber har stigit - jag har nu 38 graders feber och ack vad jag känner mig svag. Fast det värsta är nog att det är väldigt tveksamt om jag, som tidigare planerat, kan komma till skolan imorgon. Om min feber inte går ner ikväll så går det nog inte. Men jag vill! Jag vill inte sitta hemma, som en arbetslös jag-vet-inte-vad. 

Ner feber, ner - säger jag, skriker jag. Men det händer inget. Varför kan jag inte styra över mitt inre, som jag styr mina handlingar och vad jag ska göra, men sjukdomar, nej dem kan man inte styra över. De kommer och går som de vill. När de vill och hur mycket de vill. 

Jag har haft en sådan tur, jag har bara varit sjuk en gång under hela min högstadietid: på temaveckan förra våren - då missade jag inte ens några lektioner, det känns som om jag skolkar!

Jag som trodde att de elaka, små bakterierna hade glömt bort och suddat ut mig från sina "vilka-ska-vi-ge-oss-på"-listor. Men nej, såklart att de inte hade: de väntade bara på det perfekta tillfället att anfalla mig och när jag minst anade det kom de - hänsynslöst och oförsiktigt. 

Tur att det är i början av terminen och att vi ännu inte har fått så många läxor, tur säger jag - men vad hjälper det? 

Jag vill bli frisk, nu!

En rastlös sjukdom är jobbig att ha

Jaha, så blev det. Jag är sjuk. Jag vill inte, jag vill gå till skolan. Jag är så stressad över att sitta hemma: jag har pluggat matte hela förmiddagen och nu, efter en lunchpaus, ska jag ta mig an religionshäftet. 

Jag hoppas att jag kan komma till skolan imorgon, men det tror jag. Det är dock tveksamt om det är så bra att vara med på badet när man har haft feber dagen innan. 

Igårkväll låg jag uppe till klockan tolv och skrev. Jag skrev i min röda anteckningsbok. Skrev så att pennan nästan fattade eld. Det var härligt, att skriva alltså. Det var som att, trots min feberpåverkade hjärna, fantasin verkligen fick flöda fritt - utan några stopp på vägen. Nu skulle det väl vara typiskt om jag skrev "och det här är resultatet", och sedan visade upp en halvlöjlig dikt? 

Därför tänker jag inte göra det. För jag gillar verkligen inte ordet typiskt och det jag skapade igår var ingen halvlöjlig dikt, så det skulle komma helt ur sitt sammanhang är jag rädd för. Det jag började på  är inte redo att visas upp. Det kommer nog dröja ytterligare en tid innan det är det. 

Men så länge ingen vet vad det är kan jag vänta hur länge jag vill innan jag visar det för någon. Kanske gör jag det imorgon, kanske dröjer det otaliga år innan tiden kommer. Hur ska någon veta när jag gör det om de inte vet vad det är jag ska visa för dem? 

Jag ska skriva en krönika till imorgon också - som kommer i tidningen på lördag. Jag fick ett telefonsamtal från min redaktör imorse. Hon sade att en av krönikörerna hade slutat och att jag var tvungen att skriva istället för henne. Det går bra, måste bara få någon idé. Lilla VK kommer även att tas bort som bilaga, istället kommer ni att hitta mina krönikor i Helg-bilagan som kommer ut på Fredagar. 

Jag vet inte vad jag tycker om det, egentligen. Det är både bra och dåligt - dåligt för att alla barn får mindre att läsa. Bra för att fler vuxna kanske läser våra krönikor. 

Nu ska jag inte skriva mer, är rädd att det bara blir tjatigt och allmänt jobbigt. 

Ha det bra. 

- Amanda 

Hollywood, skola och sjukdomar

Great. Jag är sjuk idag. Jag har varit sjuk hela helgen - kanske till och med hade feber i fredags utan att veta om det. Varför? Jag har lyckats vara frisk hela hösten och hela jullovet, och nu när vi har börjat skolan igen blir jag sjuk! Förklara detta någon! Jag hatar att vara hemma från skolan, jag blir stressad och rastlös, för tänk om man missar något viktigt. Tänk om jag inte kan vara med på badet på Tisdag och Onsdag, vad händer då med mitt betyg i Idrott?!

Tur att jag i alla fall har tagit hem lite skolböcker över helgen, då kan jag i alla fall plugga lite. Fast jag kan bli frisk till imorgon, ännu är det inte försent och jag håller alla mina tummar och knackar på trä. Säger man så på svenska? Eller är det bara på engelska man säger "Knock-on-woods" . Nej vad dum jag är: På svenska säger man "ta i trä" , eller hur?
Ja, ni förstår - min hjärna fungerar inte riktigt som den ska idag. Jag hade dock bara 37,5 när jag vaknade, så kanske går det över till imorgon om jag har tur.

Idag ska jag bara vara inne, trots att det underbart vackra vädret där ute kallar på mig. Jag ska räkna lite matte, läsa lite religion och sticka. Allt för skolan. Men det är ju mitt jobb. Och det är ett första steg för att närma mig mitt mål 2009: att inte behöva plugga varje kväll, varje helg sju dagar i veckan.  Jag ska försöka jobba undan allt eftersom, inte vara överambitiös - det är nog mycket press ändå. 

Jag vill läsa också! Jag har en fantastiskt bra bok just nu, "Perdido Street Station" av China Miéville. Men jag har inte hunnit läsa så mycket under veckan som gått. Tyvärr har jag en obehaglig känsla av att det inte kommer att bli så mycket tid till det framöver heller. När man går i skolan går all tid åt till att läsa kemi, fysik, biologi och andra vetenskapliga texter. Missförstå mig inte: det är roligt det med, jag gillar att lära mig nya saker om gravitation och naturens kretslopp, men när det blir allt för mycket blir min hjärna trött och min fantasi trängs sakta men säkert undan...och till slut kommer jag på mig själv med att använda "den gyllene regeln" i en kärleksnovell. Det är inte bra. 

I natt sänder kanal 9 Golden Globe galan direkt. Jag har satt på timern på dvd:n, det skulle vara roligt att se delar av den. 

Inte för att jag är så mycket av en tv-tittare direkt, men det är någonting med galor som fascinerar mig. Hollywood-glamouren håller på att ta över våra liv mer och mer och jag undrar varför? 

Vad är det att sukta efter? Att bli bländad i ögonen av kamerablixtar och alltid behöva tänka på hur man ser ut när man går ut genom ytterdörren för att köpa mjölk. Det är väl inte alls glamoröst? Det är väl inte något att sträva efter. 

Nej, anledningen till att jag är intresserad av sådana galor är för personerna och filmerna: för tänk så mycket tid som lagts ned på alla filmer. Tänk så många personer som engagerat sig i arbetet med att färdigställa ett vackert konstverk. Och för vilka gör de det för? För oss. För publiken. För att vi människor ska få skratta, gråta och tänka.  Det är väl klart att de förtjänar nomineringar och pris för det. 

För de gör faktiskt en god gärning. 

P.S: Jag måste bara rätta en sak i mitt förra inlägg: det var vissa som reagerade på mitt sätt att framställa hur en "vanlig tonåring" var. Och jag menade givetvis inte att det finns en "vanlig" tonåring, alla är ju olika individer. Det jag försökte säga var nog snarare hur tonåringsidealet ser ut. Hur man ska vara som tonåring - och att jag verkligen inte stämmer in på det idealet som kanske inte heller stämmer in så bra på verkligheten. 

Nytt år, ny start.

Nu är det dags,igen. Dags att komma ur julkoman, dags att fortsätta med vardagen. Stress, stress, helger, prao och stress.
Jag tog ledigt från bloggvärlden under jul, men det är väl helt rätt - eller hur? Man förtjänar faktiskt att ta lite semester även från sin blogg ibland, det kanske till och med hjälper en att få ny inspiration.

Skulle det inte vara lite långtråkigt att läsa min blogg varje dag? Eller kanske inte. Jag tror inte att jag har fått grepp om vad det innebär att blogga. Nej, jag är nog helt enkelt ingen "bloggare". Punkt slut.
Ingen typisk bloggare i alla fall - fast jag är nog inte någon typisk tonåring heller. Om jag inte har missuppfattat alla andra tonåringar i min närhet: För kanske är det jättemånga som älskar Jane Austen och har Meryl Streep som förebild. Kanske är det jättemånga som får stämpeln "Mogen nog att prata pension" av sina klasskamrater.
Kanske finns det ruskigt många som är precis som jag. Jag är nog säkert en högst vanlig svensk tjej. Kanske.
Nej, det kan omöjligt vara så. Jag gillar ju inte ens att se på TV. Jag hör hur mina vänner pratar om att Top Model har börjat, och ja, livet skulle vara fulländat om bara "Project Runaway" skulle komma upp i rutan igen.
Det måste vara något fel på mig. Eller också är jag bara lite udda.

För att hastigt byta ämne:
Jag sitter i skolan just nu - på vår medialektion. Första skoldagen är alltid lika spännande, right?
Trots att det bara gått drygt två veckor sedan vi sågs sist har alltid något förändrats. Någon har färgat håret. Någon har nya skor.
En tandställning här, en ny tröja där. Mitt utvilade huvud fylls återigen med informataion. Jag är återigen den uppmärksamma prestationsprinsessan som aldrig visar att hon är trött. Jag har helt enkelt kommit tillbaka till mitt skoljag. Och för att vara ärlig så är det faktiskt ganska skönt.
Jag är mig själv och jag älskar det.

Inga speciella nyårslöften har jag för 2009, inga typiska "jag ska börja motionera", "jag ska bli bättre på fotboll" - löften i alla fall.
Jag ska fortsätta med teater.
Jag ska fortsätta prestera som tidigare i skolan.
Jag ska skriva mer - förutom krönikor i VK.

Jag har även fått reda på att vi ska fara till London till hösten! Så underbart! Fast jag är rädd att mitt schema kommer att bli proppfullt av saker jag måste se och uppleva. För det finns så mycket man kan upptäcka.
Men Oxford är ett måste! Jag måste få en lite inblick i min drömframtid. Jag måste få en vision.

Livet leker just nu, och jag är lycklig!
Kanske är jag en bloggare ändå.
Kanske är jag lite udda, kanske skriver jag inte om rätt saker, men det gör väl inget?